...för att julens giriga frosseri får mig att må illa o känna mig kluven...

Dan före dopparedan...

Familjen sover sött fortfarande o jag sitter under filten o myser med katten,
Sippar på morgonkaffet och hoppas att migränhel##tet som under gårdagen  tvingade mig till fosterställning idag ska hålla sig låååångt borta....

Har liksom inte tid med migrän mitt i  julstressen... Att julstress o hormoner ska lyckas korsa vägarna samtidigt måste ju vara en sån sjuhelsikes fullträff - NOT!!

Julstress??!! Kan ju inte vara nåt som jag tillåter mig själv att hamna i...??!! Eller gör jag det??

"Den perfekta julen", barnens förväntansfulla blickar, hembakat till både höjd och bredd, ett julbord i överflöd, en vackert pyntad gran, omsorgsfullt inslagna klappar...

Klappar??!! Små fina klappar där det är tanken som räknas, tacksamhet över det lilla...

Det lilla?? Stora grabbens önskelista var ju iof väldigt kort - endast två rader, två saker...
Ett par nya jeans -aawww, gulle då....klart han ska få.
Rad nr två och således sista önskan på listan - En speldator.... - En speldator!!?? "Att vara nöjd med det lilla"-gränsen känns ju ganska så spräckt vid rad två... En speldator köper jag INTE, aldrig i livet, på tok för dyrt och vad lär man sitt barn om det får precis vad det önskar sig?? Hur högt har man inte lagt ribban då?? Vad blir nästa grej?? Min hjärna går på högvarv i jakten på klapparna...

Mina barn ska vara tacksamma för det lilla.... Viljan att ge ska vara större än att få. Dom ska lära sig pengars värde och få spara till det dom verkligen vill ha... - mina barn ska lära sig ha tålamod "den som väntar på nåt gott"....

Förklarade ju självklart för grabben att en dator inte var att tänka på men ändrade mig senare o  formulerade om mig, sa att han isf fick betala en del själv, spara ihop pengar...

Men hur länge ska dom vänta då?? Vad är en skälig tid?? Hur mycket pengar är rimligt att dom själva ska betala o HUR mycket pengar ska man ge sina barn så dom KAN spara för att sedan betala??

...där kommer mamma-samvetet in i tankedisskussionen - om nu grabben sparat så länge att han kan köpa en egen dator blir det då inte synd om honom när hela kontot töms bara sådär??!! O rent krasst är det ju trots allt "våra pengar" som betalat ändå...

Jag är verkligen inte klar med den tanken o tänker därför återkomma till den...

Sitter o minns mina egna barndoms jular....önskningar, förväntan, den långa väntan, pirret i magen, den totala lyckan när man öppnat paketet med just DEN julklappen. Den julklappen som stod överst på önskelistan som man verkligen, verkligen hoppades på men som man långt ifrån tog förgiven...
Tacksamheten som liksom inte visste några gränser...

Vill jag missunna mina egna barn den glädjen??!! Är det deras fel att förstahands önskningen på listan är en speldator, ipad eller en iphone??
Är det ens realistiskt att jämföra min önskelista när jag var liten med deras?? Tiderna förändras - jo nog gör dom det alltid. När jag var liten kunde min "tacksamhet" köpas för en tjuga. Vad får man för en tjuga idag??!!

Jag kan höra mig själv hur jag inför denna jul predikat för mina barn om tacksamhet o glädje, om mina egna värderingar o tankar kring julen... Att ge och ta.

Unicef, cancerfonden, läkare utan gränser, bris, Röda korset mfl - om vi kan tillåta oss julens "frosseri" kan vi också ge till andra som behöver...

Jag tror faktiskt att dom förstår vad jag vill få fram o jag vet att dom förstår innebörden av tacksamhet men jag vill bara klargöra var JAG står, vad jag tycker är viktigt....

så nu sitter jag här och med kaffekoppen och beskådar vår traditionsenligt sneda gran och konstaterar att det är på tok för mycket klappar där under...

Men inte vill jag väl gå miste om barnens tindrande ögon, glädjen när dom ivrigt o förväntansfullt river av julpappret på önskelistans första plats...inte vill jag väl det??!!

Så frågan är ju nu om det blir nån speldator....??!!

Ja, jo jag erkänner det blir en speldator och pengarna som sonen så duktigt sparat i hopp om att kunna köpa en dator till sommaren kommer troligen få förbli orörda...o jag vet att hans ögon kommer tindra av lycka, o glädjen kommer vara total. Och trots att jag är kluven i mitt beslut så tror jag att jag gör rätt för barnen får också varsin summa pengar att "ge till behövande" och dom får själva välja till vilken organisation dom vill ge....

...för mitt i julens giriga frosseri mår jag illa och känner mig kluven...

Så jag gör mitt bästa för att dämpa känslan - jag "tar o ger" o fortsätter att predika o pränta in mina värderingar i mina barn vars ögon kommer tindra av glädje o tacksamhet :))

God Jul till er alla!!!

...för att mitt inre väsen är klok och pratsam på sitt tystlåtna sätt ...

...så i natt lät jag mitt inre väsen få vila sitt huvud i mitt knä. Jag rörde varsamt vid hennes kind, torkade hennes tårar... Jag såg på henne, studerade omsorgsfullt  varje liten del av henne....
Hennes charmigt slarviga självlockiga hår, den bleka porslinshyn, hennes lätt rosiga kinder...
små smala handleder, kärleksfulla händer....

Hon är så okomplicerad och enkel...enkel men ändå vacker på ett omålat sätt...som en "Tabula rasa" - ett oskrivet blad, ren, enkel. Hon är kärleksfull o oförstörd.

Hon dömer ingen, inte ens mig. Hon är kärlek i sin renaste form. Hon har ett hjärta som slår för andra hjärtan...

Hon älskar LIVET i allt levande, lever i nuet med glöd o passion....

Hon är pratsam på sitt tystlåtna sätt...
Hon är modig, klok, stark, varm och omsorgsfull...
Hon är själslig, flyktig men ändå alltid närvarande...
men hon är också skör o känslig...

Jag såg på henne o en strimma av avund for genom mig....jag önskar verkligen att jag var mer som hon... Avund??!! avund existerar inte ens i hennes värld, hon är större än så.... Hon önskar alla det bästa, hon ger och hon förväntar sig aldrig något tillbaka.

Jag blåste lätt en hårslinga från hennes bekymmersfria panna med min ena hand lätt vilandes på hennes smala axel. Jag kände hennes stilla andetag...andetag som bildade en rytm av lugn, ett slags mantra för själen...
 
Jag nynnande tyst för henne, vyssade precis som hon så många gånger gjort för mig...
Jag tänkte på hennes underbara skratt som vanligtvis så vackert brukar klinga... Tänkte på hur full av energi o glädje hon brukar vara, hur hennes smittsamma positivitet liksom brukar sprudla ur henne...
som kolsyra, poppande, kittlande...

...nu låg hon bara här i mitt knä, sorgsen, skör och liten precis som jag så många gånger vilat i hennes...

o just i samma stund som jag viskade orden som hon så många gånger viskat till mig förstod jag varför hon låg där - skör, blottad, liten och sorgsen....

Hon vände sitt vackra ansikte mot mig, nickade medhållande och log stilla... Tillsammans upprepade vi orden ännu en gång: "Det ordnar sig"....o djupt i mitt hjärta, ännu en insikt rikare visste jag så väl att det var just så...

Mitt inre väsen hade ännu en gång på sitt briljanta, kloka, kärleksfulla vis visat att det är okej att vara liten o sårbar...


...för att mitt inre väsen är klok och pratsam på sitt tystlåtna sätt...

//Tessan

...för att vissa hemligheter växer o vill ut...

Måndag- morgon...

o det är just den här morgonen som jag längtat efter...

Under helgen har förkylningsbaciller trängt sig på i vårat lilla hus men just idag spelar det ingen större roll - jag har fokus på nåt annat ;)

För en tid sedan (läs en hel jäkla evighet sen) fick jag en mycket förtrolig hemlighet tilldelad.
En HEMLIGHET, en alldeles pirrande, vacker, efterlängtad, älskad och UNDERBAR HEMLIGHET!!!

En hemlighet som jag ville att ALLA skulle veta, en hemlighet som fick det att poppa som kolsyra i kroppen, en slags hisnande känsla, bergochdalbana - LYCKA!!!

Ghaaaa har velat skrika ut men som den trofasta "syster" jag är har jag självklart svalt, svalt och svalt....
bitit mig i tungan, hejdat mig...gång på gång.

Mitt inre väsen har gjort otaliga saltomortaler, hoppat, studsat, gråtit av lycka.

Dagar har blivit veckor, veckor har blivit månader (4 månader , en vecka o 5 dagar) o hemligheten har vuxit sig större, större o större...


Kaffet smakar otroligt gott idag, trots en näsa full av snor...
Leendet sitter liksom sådär fånigt klistrat från öra till öra när jag dansande svischar fram i köket med vetskapen om att just IDAG behöver jag inte tiga längre...

...för att vissa hemligheter växer o vill ut...

...som hemligheten att JAG SKA BLI "MOSTER"!!!!


Tar det en gång till så att ingen missar: JAG SKA BLI MOSTER!!


Njut av dagen alla fina!! //Tessan

...för att ingen behöver förstå...

Tisdag-kväll...

o sportlovsledigheten är ett faktum - härligt!!!
Umgås med kidsen, baka, träna, fika, göra det som man känner för. Fylla huset med människor som man tycker om - det gör mig lycklig.

Finns ingenting jag älskar mer än att spendera tid med min familj...
Men jag gillar andra saker också som att träna, cykla, njuta av tystnaden i naturen osv...

Därför händer det ganska ofta att jag ställer väckarklockan på tiiidig timma för att hinna njuta av det som jag tycker om, det som gör mig levande, det som reloadar mina batterier - NATUREN!!!

Så enkel, okomplicerad och oändligt vacker.
 Orörda snötäckta skogsstigar, ett stilla fruset hav, pårlandet av is som smälter i vårsolen, en soluppgång vid en brygga, solens strålar som möter en spegelblank sjö, fågelkvitter, dofter - allt blir så tydligt när omvärlden fortfarande sover....

Det betyder så mycket för mig o får gärna kosta nån timmes avvarad sömn.
Jag gör det för MIN skull och för att inte "ta" av tiden med familjen.

Jag brukar vara hemma innan dom andra hunnit vakna. Brukar fixa lite frukost och sedan väcka dom allra finaste...

Vet att många tycker o tänker både högt och tyst - konstig?? udda?? fixerad?? Tja mig spelar det ingen roll vad andra tycker jag gör det jag gör för MIG, för att jag ska må bra och få ut det jag tycker om i livet UTAN att behöva "försumma" nåt annat som betyder mycket för mig....

Dygnet har ju bara 24 timmar och jag vill få ut så mycket som möjligt av tiden, hinna göra det jag tycker om. Därför "förvaltar" jag tiden på MITT sätt....kan tyckas konstigt men det är MITT sätt och ingen behöver förstå...

Varje dag räknas - njut av livet hörrni ;) //Tessan

...för att det handlar bara om att leva...

Livet...

som vi så ofta glömmer bort att ta tillvara på, vara tacksamma för.
Livet som för så många bara springer på med dagar som passerar..

Fram tills för ett år sedan trodde jag att jag levde ett liv som jag var nöjd med.
Jag hade drömmar, en del lever fortfarande kvar. Jag hade en underbar familj, levde i ett fantastiskt litet hus i en fantastisk stad.
Jag älskade den vackra naturen....soluppgången...havet...

...och där är jag fortfarande kvar...men nu med en annan syn på tillvaron, med en annan energi, med beslutsamhet om att förverkliga drömmar, med en större tacksamhet, mer levande, mer positiv...

För ett år sen förändrades så mycket...
För ett år sen fick jag tid för eftertanke...
För ett år sen hittades tumören...
För ett år sen bestämde jag mig...för att vara tacksam för att allt gick bra...

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på det jag gick igenom, tankarna, ovissheten, rädslan...
Varje dag blir jag påmind när jag ser mitt ärr i spegeln om vilken tur jag hade...
Min tacksamhet vet inga gränser....

Känns som om jag tjatar om att alla ska ta vara på stunderna, dagarna, livet.....
LEV!!!! LEV!!! LEV!!!
Gör allt det som du vill göra, det som du blir lycklig av.
Ta vara på det enkla, var tacksam för det du har ist för att vara bitter över det du inte har...

Varje dag räknas - gör det som känns rätt...

Visst springer dagarna iväg men nu följer jag med i samma takt, gör det som gör mig lycklig och levande.
Bor kvar i samma lilla fantastiska hus med samma underbara familj i samma fantastiska stad.
Jag älskar fortfarande naturen..soluppgången..havet...

...men nu  så mycket starkare...

Så mycket att vara tacksam för....tar vara på stunderna, dagarna, livet...

ALLA DAGAR RÄKNAS...glöm inte det.

...för att det handlar om att leva...

LEV!!! LEV!!! LEV!!! // Tessan

...för att det är er jä##a plikt att ta hand om skiten...

Onsdag förmiddag.....

o den varmrökta laxen sitter som en smäck i kistan. Tar mig en kopp svart livs-elexir på det.

Har suttit här ett tag och funderat, retat upp mig och blivit lite smått förbannad - jo faktiskt ;P

Finns nog inget ämne som som gör mig mer uppretad, äcklad o förbannad såsom HUNDSKIT!!!
Eller egentligen handlar det ju mer om irritationen på hundägaren.
Drar absolut inte alla under en kam, många tar sitt ansvar fullt ut men VISSA.....

GHAAAAAA - vissa hundägare saknar både moral, etik och sunt förnuft...
Lässvårigheter är tydligen också vanliga hos en del hundägare.
Snåla, lata, oansvariga och helt oförmögna att se till hundens bästa - listan kan göras låååång.

Anskaffandet av hund tycks av vissa tas otroligt lättvindigt. Ansvarsbiten o allt vad den innebär tycks liksom ha fallit mellan stolarna för vissa. Nån slags "instruktionsbok" kanske vore på sin plats. En liten tag i örat på hunden som förklara att denna "varelse" är som vilken annan levande varelse som helst - den äter, sover och SKITER. Kanske bäst att visa med tecknade bilder o pilar också för dom hundägare som har lässvårigheter...

Eller är det kanske jag som missuppfattat det hela?! Kanske är det så att man som hundägare också har en förkärlek för hundskit!? Jo men så kanske det är lr?!
Att trampa i andras hundars skit måste ju vara trevligt då hundägaren själv i detta fall valt att låta sin hunds skit ligga helt synlig på såväl gångbanor, gräsmattor, lekparker o LÖPARBANOR - för man utsätter ju inte andra för sånt man själv vill slippa bli utsatt för lr???!!

Jag har ingen hund men jag har haft spädbarn - blöjor - ni fattar va?! Inte f-n kastade man bajsblöjor i lekparken, på gångbanan osv. 

Jag kanske är bitter men jag HATAR verkligen hundskit o framförallt på skosulorna. Att rengöra dom är ju inte direkt trevligare. När hundskiten dessutom är av, låt säga mindre bra kvalité pga att den stackars jycken endast erbjuds billigt skitfoder så att när en kvällslöpare som jag råkar ta ett löparsprång precis i "utgiften" tom får stänk långt upp på bakbenen - jorå sååå sjuuukt härligt.

Nej jag är inte bitter jag är förbannad.
Ta ert ansvar....
...för att det är er jä##la plikt att ta hand om skiten...

Näe nu måste jag dra - har mycket "skit" att stå i..... ska besöka ett par hundägares garage-uppfarter, trottoarer och nyklippta, välansade gräsmattor - men först ett lass med bönor o lite laxermedel ;)

Tack för mig - hej!!

...för att avhållsamhet ger tillfredsställelse...

Jo men så bestämde jag mig tillsist...för att avstå.

Att avstå, hålla sig ifrån är dock inte samma sak som att sluta frestas.
Jag frestas HEEEEELA tiden och suget finns där, ibland knappt märkbart....
....men ibland så starkt att jag nästan får kedja fast mig själv...

Ibland känns det som att ju mer jag försöker att INTE tänka på det,
desto mer fylls tankarna av det.... o tillsist är frestelsen det ENDA jag kan fokusera på.

Att inte ge efter för ett begär när det är som störst måste kunna liknas vid totryr...

INGENTING annat existerar liksom..
En slags kortslutning i hjärnan...

En lust, stark, mycket stark. En vilja som övergår i ett habegär som i sin tur övergår i nåt slags abstinensliknande tillstånd....

Det ENDA som existerar är det man ska AVSTÅ...

Det enkla vore att ge efter...men jag stretar emot, fast besluten att klara mig genom avhållsamheten...

Tvingar kroppen och tanken till att stå emot, samlar kraft, lägger band på mig...
Tillsist har det värsta suget lagt sig, en stark lust stillat sig...

-Jag har gjort det! Jag klarade det...
Jag tog mig igenom. Ett rus bubblar genom kroppen ...

Tillfredsställelsen av att ha avstått är nästan ännu bättre...
Jag kommer fortsätta min avhållsamhet...

...för att avhållsamhet ger tillfredsställelse...



Har nog en bit kvar på min väg att bli av med mitt "gräddberoende" MEN känner att jag nu är på god väg :)
 "Om man kan greppa frestelsen utan att ge efter för den då har man vunnit över den"

...så här str jag nu stolt och jonglerar med gräddpaketen utan att faktiskt vilja åt det som är i ;)

//Tessan